Vädret såg lovande ut på morgonen så jag lämnade paraplyet hemma – vilket visade sig naturligtvis vara ett dumt beslut då det började duggregna så fort jag klivit av vid Waterloo. Tanken var att kolla in vintagebutikerna längs Lower Marsh bakom stationen för att sedan promenera längs Themsen till Tates.
Det finns två finfina vintageaffärer på Lower Marsh. ”What the butler wore” och ”Radio days”. Dessutom har de lite bättre priser än de som ligger längs de mer hypade stråken, även om de fortfarande är dyra med Ö-viksmått mätt. På Radio days hittade jag en underbar klänning, men då jag börjar känna att jag redan spenderat så mycket lade jag band på shoppingimpulserna. Jag kan alltid komma tillbaka i morgon.
Då det strilade lite tog jag istället för promenaden längs Themsen t-banan till London bridge, där marmarknaden Borough market ligger. Även om den är som bäst på fredagar fanns en hel del smaskigt att tillgå, som rykande het fisksoppa, cajunkyckling och struts. Jag lunchade på en vildsvinskorv i en god brödbit med pepparsås och stekt lök, i duggregnet utanför kyrkan som är en av Englands äldsta. Över tusen år gammal.
Regnet började tillta så jag tog en tur till Oxford Street under tiden det drog förbi och kom tillbaka till London bridge ett par timmar senare.
Promenaden från London bridge till Tate modern är trevlig och full av sightseeing. Det går inte att svinga en katt utan att träffa nån historisk eller fuskhistorisk pryl eller byggnad. Jag snubblade på resterna av Winchester Palace, en replika av Drakes skepp (som även den seglat runt jorden), Shakespeares Globe Theatre (en rekonstruktion) och Millennium bridge.
Det svarta hålet som Miroslaw Balka konstruerat i Tates turbinhall var fascinerande. En gigantisk låda. 13 meter hög och bred och 30 meter lång, med en öppning i ena ändan där betraktarna går in. Den som tittar rakt fram och inte vänder sig om innesluts i det sammetslena mörkret och kan inte se någonting allt. Trots att jag visste proportionerna av lådan var det svårt att avgöra hur mycket längre den skulle fortsätta, och sekunden innan jag stötte i den bortre väggen trodde jag mig kunna ana att den sträckte sig minst tio meter till. Det var inte förrän jag vände mig om som förtrollningen var bruten. Sedd inifrån och ut är lådan inte det becksvarta och förvirrande mörker som den är på väg in.
Idag ska jag äta English breakfast och promenera över halva stan med svågern, så det är bäst att börja röra på sig.
Ha en bra dag!