Det vore en osanning att påstå att jag inte saknar mitt liv ombord. Det gör jag. Ni undrar säkert vad det är för kvinnor som söker sig till sjön och jag tror att många av oss har något underligt sug efter uppmärksamhet. Gillar att vara den som sticker ut en smula. Sån är jag iaf.
Nu sist mönstrade jag av samtidigt som skepparen och när vi skulle kliva av båten kom nästan hela fårskaran fram och skulle ta i hand och säga farväl. Till mig främst! Skepparen sa att det var något han sent skulle glömma. Hur sjöns annars så påtagliga hierarki upplöstes och den kvinnliga andrestyrman brädade honom i handslag.
För att känna sig som en prinsessa här på land krävs betydligt mycket mer ansträngning, helst en tiara och en päls, så det letade jag direkt fram ur gömmorna hemma hos mina föräldrar.
En vecka senare är jag led så in i h-vete, så i dag rök lång-manen med tillhörande mittbena, som jag säkert haft i fem års tid, och gav plats för en lite grabbigare rock-chic-frilla med snedlugg. Mascaran hamnade i soporna och ersattes av permanenta svarta ögonfransar. Vem fasiken orkar sminka sig varje dag? Jag börjar verkligen bli påverkad av mitt liv på sjön. På ett sätt är det två helt olika liv som jag lever, ett jobb och ett privat, men så här efter ett tag börjar gränserna blurras och liven inkräkta på varandra. Jag kanske äntligen börjar bli ett med sjökvinnan i mig?
I vart fall så kan jag meddela att den här sjökvinnan är det iaf ingen som vill bli ett med längre, så ni som hade ritat korset i taket kan sudda ut det igen. Jag är åter SBC.
Psst! Bästa salongen i stan www.maryme.se