Vi äro de bästa av vänner, Albert Samuelsson och jag. Vi bor i ett höghus med hiss; Albert i en omöblerad etta i bottenvåningen, jag i en möblerad fyra på våning tre. Vi träffs så gott som varenda dag året runt. Snart ska vi fira 12-årsjubileum.
Vi råkades på själva Luciadagen 1999 i Gullänget, på vårdcentralen Kastrullen till på köpet. På årsdagarna alltsedan brukar vi, när så är möjligt, svänga förbi där ute, stanna upp en tyst minut, vid krysset av Björnavägen/ Krokstavägen. Goda minnen må man vårda väl, tillsam- mans. När vel. doktor Jan tjänstgör går vi in och önskar God Hjul. Det brukar han uppskatta. Presumtiva vårdfall, som Albert, vill han förstås värna om, också för egen vinnings skull.
Albert är av sörländsk börd, med familjenavet i Småland. Själv är jag född nära en potatis- backe vid foten av ett fjäll i Lappland. Tvillingsjälar tycks vi vara trots det. Omväxling, full rulle och raka rör är vår gemensamma nämnare. Opp och ner och av och an drar vi fram längs vägarna Nolaskogs. Den ene ger kraft och den andre tar emot och rollerna byter vi hela tiden. Man ska leva för varandra är parollen.
Många av mina tvåbenta vänner uppfattar kanske Albert som en helt vanlig trampcykel, en hoj. Låt vara en sportig lyxvariant med getsadel, kattögon, fem växlar och navgenerator och så vidare... Okej för det. För egen del har jag från första stund utgått från det besked som den bevingade silverglänsande namnbrickan på styrstammen ger. Albert Samuelsson Skeppshult står det på den. Jag kallar honom för Albert kort och gott. Han kallar mig Stig.
Så länge man kan cykla kan man inte sörja. Den sanningen (för mig) ter sig alltmera klar så här på äldre dar. Sju är gammal lärde jag mig den svåra balansakt det blev att cykla, på pappas vuxencykel, med högerbenet krökt under ramen. Sedan dess har jag ägt och förbrukat en Rekord, en Rex, en Hermes, en Trim Lyx och antal andra nu bortglömda velocipeder. De tusen turerna minns jag dess bättre. Minst tre imaginära varv runt jorden torde jag ha avverkat på alla dessa bågar och trampoliner; kärt barn har många namn.
Förr i världen var cyklandet ett bra sätt för mig att ta sig fram i vardagslag, till jobbet till exempel. Min arbetsplats har legat lagom nära; på max en kvarts timmes avstånd in slow motion. Året runt. Albert är dubbad (adlad) och som ryttare sitter jag (sadlad) så lågt som väglaget kräver. Att kunna få ner foten snabbt är en huvudsak nästan lika viktig som hjälmen.
På våra längre dagsturer (1 mil eller mer) tar vi oss fram utan alltför strikt uppgjorda färd- planer. Varje vägskäl bjuder på minst två alternativ. Bara det ger extra krydda till det unika äventyr varje dagstur ger. Vi tar oss fram av egen kraft och omvärlden fläktar förbi som en mer eller mindre dekorativ kuliss. Örnsköldsvik utanför stadskärnan kan inte upplevas närmre och skönare, än från en cykelsadel. Ibland stannar vi och pratar med djuren; som häromdagen: De sex svanarna på Nederöns åker eller de tre islandshästarna vid Lakasund… och älgen här... och räven där... Cyklister möter vi ibland, men aldrig för ofta. Vi nöjer oss med naturen och den närkontakt vi har med varann under färden, Albert och jag.
Kanske är själva cyklandet på sikt beroendeframkallande. Trampa, trampa, knirk, knark ... jag tar risken och rullar vidare. Albert klagar inte ännu, trots de tre knäoperationer och övriga behandlingar doktor Jan har måst ge honom. Albert ser nöjd ut varje gång jag oanmäld kliver in i den etta, som han delar med ett dussin andra tvåhjulingar. Hans kompisar i stället känner sig nog ibland lite avundsjuka när Albert och jag drar iväg ut på tur. Det kan tyckas sorgligt i så fall. Men själv säjer jag bara: Så länge man kan cykla kan man inte sörja.
Stig Liljebo