Krönikan: När hädelsen möter 2000-talet
Som krönikör ställs du varje vecka inför en jobbig fråga:
Vad ska mormor säga?
Det handlar förstås om rädslan för hur folk ska reagera på det som skrivs.
Ordet ”mormor” i den där meningen kan bytas ut mot exempelvis högern, vänstern, männen, kvinnorna, ungdomarna, pensionärerna, Trehörningsjöborna eller hela kristenheten.
Vad jag än skriver kommer det alltid förarga någon, eftersom det inte finns en enda åsikt i världen som alla är överens om. Jag tvingar därför mig själv till nolltolerans mot självcensur och försöker alltid skriva så som jag tänkt från början.
Den ovanan retar somliga mer än andra – och då främst vissa religionsutövare.
Aldrig annars blir reaktionerna så starka som när jag berör religion i en text.
I andra sammanhang får jag höra av läsarna varför min åsikt är fel, men det är aldrig någon som ifrågasätter min rätt att uttrycka den. Endast när ämnet råkar vara religion vill folk förbjuda mig från att över huvud taget avslöja de åsikter jag har.
Och min åsikt om det, kära vänner, är att det bottnar i tänkande som är tusentals år gammalt.
Det är inte länge sedan kätteri, blasfemi och hädelse var straffbara brott, och de lever fortfarande kvar som kända begrepp i språket – men de är ord som bara finner ett existensberättigande i samhällen där religionsfriheten trängts ut av religionstvång. I gamla tiders teokratier, där konungen ansågs ha fått sitt ämbete från Gud, var religion synonymt med makt – och att ifrågasätta religionen var därför ett hot mot maktbalansen. Befolkningen skrämdes till underkastelse genom att det konstanta hotet om helvetet svingades som en piska över dem.
Människor är som lättast att kontrollera när de har slutat att tänka själva, och det har därför framställts som något fult att ifrågasätta. Än i dag ses ”barnatro” som något vackert, trots ständigt nya exempel på vad just blind övertygelse kan leda till. Vi hittar den bland annat hos Hitlers anhängare, 11 september-kaparna, barnflickan i Knutby, Anders Behring Breivik och hos de väldigt döda medlemmarna i självmordssekten Heavens’ Gate.
Dagens svenska kristenhet har kommit oerhört mycket längre än så, och befattar sig inte längre med forna sekels omänskliga utnyttjande av människors tro – men bland vissa anhängare lever en sista spillra kvar från kristendomens förtryckarförflutna.
Än i dag finns det nämligen de som anser att religionen, som enda del av samhället, bör få vara immun mot kritik, satir och ifrågasättande.
Vår tidning har läsare som vill hindra oss från att skriva om andra trosuppfattningar, som går i taket när ”Herregud” stavas med litet H och som vill förbjuda oss från att använda ord som ”pånyttfödelse” när det inte handlar om Jesus (trots att ordet är mer förknippat med vårblomning och reinkarnation).
I mina ögon vore den sortens särbehandling direkt nedvärderande mot själva kristendomen.
Mer om varför nästa vecka.
Dela med dig av denna artikel på: