Jag sitter i mitt vidöppna fönster, på fönsterkarmen och lapar sol. Jag dinglar med benen. Jag har ingen tanke på hur farligt och ödesdigert det vore om jag föll tre våningar ner. Jag tänker inte heller på mannen som går där med sin pudel som så gärna vill stanna och lukta på något spännande som ligger i diket. Nej, han stirrar på mig och drar i kopplet.
Någon utav alla de bilar som susar fram på denna vältrafikerade väg tutar men jag hör inte. Allt jag tänker på är på de löften vi brutit. Vi hade sagt att denna sommar skulle bli vår. Din och min. Vi skulle ut på äventyr. Men det blev inget av.
Jag öppnar ögonen och spanar upp not himlen. Jag tittar på huset tvärsöver gatan. Allt vi haft hade varit så fint men nu har vi knappt någon tid över till varandra och stressen är allt vi tänker på. Allt vi gör är bara jobbigt. Så vi slutade.
Jag håller kramp aktigt i mobilen. De senaste veckorna har jag inte kunna lagt den ifrån mig. Inbillat mig att jag känt vibratorn. Lämnat den hemma på mitt rum och tagit långa promenader övertygad om att du skulle ha ringt mig under den tiden jag varit på promenad. Och – förhoppningsvis – trott att jag var alldeles för upptagen för att svarat. Men nej. Jag blev lika besviken efter varje promenad och de blev allt längre.
Vinden får min alldeles för långa lugga att stå rakt upp och sedan att lägga sig ner.
Jag har väntat. Jag har saknat. Eller var det nara längtan efter något som fått mig att vilja höra av mig till dig? Längtan efter att återuppleva minnen och tider som var så nära att falla i glömska.
Ikväll ska jag återknyta!