Jag satt och tittade på tv, när telefonen ringde, det var din mamma. Jag hörde på hennes röst att nånting var fel.
- Ida ligger på sjukhuset igen.
Jag slängde på luren och sprang till sjukhuset som bara var ett kvarter bort, sprang allt vad jag kunde förbi din mamma och in genom dörröppningen till ditt rum. Där låg du med nålar i armarna och en respirator vid sidan. Jag gick fram till dig och satte mig sakta ned på stolen bredvid och tog din hand, den var så kall men ändra varm. Din mamma kom fram till mig och sa
- Evelina, Ida har inte länge kvar att leva. Hennes cancer har spridit sig.
Jag nöp åt din hand ännu hårdare och tårarna började rinna ner för mina kinder. Jag började prata med dig, även fast jag visste att du inte hörde mig, men jag hoppades.
- Ida, om du hör det här, snälla vakna jag behöver dig, jag klarar inte det här ensam. Snälla Ida vakna!
Jag gick ut ur rummet för att samla mig, för att hämta luft. Jag önskar att jag kunde skrika, skrika så högt jag kunde. Jag såg genom dörrspringan att din mamma tog din hand, jag kunde se hur hennes tårar började falla ner för hennes kinder. Hon hade varit så stark, inte gråtit, hon var den starkaste personen jag kände, men nu bröt hon ihop.
Sjuksköterskan kom springande förbi mig med långa steg. Jag anade det värsta, men gick in igen för att verkligen försäkra mig om det var sant, och ja det var sant. Min bästa vän, mitt allt låg där på sängen kritvit i ansiktet. Du hade velat dö, efter alla dessa år du kämpat för att övervinna cancern, du orkade inte mer, du hade gått igenom så mycket. Det var dags för dig att ta farväl och komma hem till dom andra änglarna.
På vägen hem förstod jag att du verkligen var borta, det var då allt förändrades
- JÄVLA CANCER! skrek jag ut högt
- FANFANFAN!
Jag önskade att gud kunde hjälpa mig, att han kunde få mig tillbaka på fötterna igen. Jag bad till gud att han skulle ge dig tillbaka livet.
Jag kom hem till mamma med tårar i ögonen och föll ner på mina knän framför henne. Hon satte sig ner på golvet bredvid mig och la sin arm om mig.
- Jag hörde om Idas död, hennes mamma ringde. Det kommer bli okej, allting kommer bli bra.
- Fan, ingenting kommer bli bra, INGENTING! Ida är borta och jag är kvar här utan henne, hur kan allt bli bra!?
Några dagar senare gick jag till parken som vi brukade gå till och satte mig på bänken. Jag tittade upp mot himlen och såg hur du log mot mig, du såg så lycklig ut.