Vanlig dag. Det hade börjat som en helt vanlig dag. Jag vaknade klockan sju av att min lillebror John levde rövare på övervåningen. Jag förbannade honom över att han hade väckt mig så tidigt på en lördag. Det var ingen idé att säga till honom att lugna ner sig och vara tyst. Fem minuter senare skulle han leka lika högljutt, så jag klev istället upp och gjorde frukost.
Min låtsaspappa Karl-Erik bad mig att gå och handla några mjölkpaket och ett paket Bregott runt klockan tolv. ”Du kan ju ta med dig John också” tyckte han. ”Visst” svarade jag.
På vägen till Ica höll John mig i handen och skuttade framåt istället för att gå. Han var full av energi hela tiden. ”Eeeliiin, vad ska duuu göra ikvääll?” frågade han och tittade upp på mig med nyfikna ögon. ”Jag ska träffa några kompisar” fick han till svar. ”Vilka kompisar?” ville han veta. ”kompisar” svarade jag. ”Jaha dooom kompisarna” sa han glatt och fortsatte skutta. ”Du är knäpp” avslutar jag.
Jag gick med famnen fylld med tre mjölkpaket och var på väg att hämta smör. John hade försvunnit någonstans i affären som vanligt. Man fick jämt gå och leta efter honom. Dryg-unge! For igenom huvudet. Tur att Ica inte är så stort.
Från ingenstans, skottlossning. Panik utbryter. ”LÄGG ER PÅ MARKEN!” hör jag en mörk röst skrika. Alla i affären gör som han säger, jag med. Männen var svartklädda men rånarluva. Paniken rusar i kroppen. Jag kommer att tänka på John, jag kan inte se honom liggandes på marken. ”Måste hitta honom!” tänker jag. Men jag behöver inte leta. Rösten som skrek tidigare skriker igen. ”LÄGG DIG NER UNGJÄVEL!” Pistolen pekar mot en pojke som står förstelnad i skräck, det är John. Gud. Nej…
Allt går slowmotion. Kulan glider genom luften mot John. Sträcker ut min hand mot honom utan att tänka på det och skriker ett långt och utdraget nej. Jag ser hjälplöst på när kulan träffar honom i bröstet. Ser hur han ramlar ihop och hur blodet pumpar ut. Jag reser mig klumpigt och springer mot honom. Mannen med pistolen tilltalar alla i affären men jag hör inte vad han säger. Det är som att jag har bomullstussar i öronen. Det ända jag bryr mig om just då är John. Hans orörliga lilla barnkropp som ligger livlöst på marken. Innan jag kommer fram känner jag en otrolig smärta i min mage, och ramlar ihop. Sedan svimmar jag.
Jag vaknar upp på sjukhuset. Det första jag kommer att tänka på är John. Mamma och pappa springer fram till mig från sina stolar bredvid sängen och kramar om mig med tårfyllda ögon. ”Det kommer att bli bra igen gumman...” säger pappa med tjock röst. Men jag visste att det inte skulle bli helt bra igen. Johns glittrande barnögon hade släckts för alltid.