Jag kommer aldrig att glömma den gången jag kom på dem. Deras chockade miner. Thereses snabba steg i trappen då hon sprang efter mig, och vädjade att jag skulle stanna. ”Anna det är inte som du tror! Snälla stanna!” Vadå, trodde hon att jag var dum eller? Totalt blåst? Jag ignorerade henne och fortsatte gå, nästan halvsprang, ur mitt rum. Dom hade hållit på i mitt rum. I mitt. Hade båda verkligen noll respekt? Jag var så arg, ledsen och sårad att det inte gick att beskriva.
När jag kommit ner för trappen och gick förbi mamma som stod i köket frågade hon hur det var fatt. Jag ignorerade henne också. Tittade in i vardagsrummet som låg mittemot köket för att hon inte skulle se mitt ansikte. Vände sedan ner blicken i golvet istället när jag såg att pappa tittade upp på mig från soffan med samma frågande min som mamma. Jag ville inte att de skulle se tårarna som börjat rinna ned för mina kinder.
Sedan försvann jag ut genom dörren som for igen med en hög smäll. Några sekunder senare flög den upp igen. Jag behövde inte kolla vem det var. Jag visste att det var Therese. Jag började springa på riktigt nu. Sprang förbi massa radhus. Dom svischade snabbt förbi i min ögonvrå. Jag vet inte hur länge jag sprang. Jag bara sprang. Bort. Bort. Bort. Bort från idiotiska Tom. Bort från själviska Therese. Som jag hatade dem nu! Tänk att man kan ändra uppfattning om någon så fort. På en sekund försvann all tillit, respekt och ömhet till dem. Visst älskade jag de båda. Sånt försvinner inte bara sådär. Samtidigt som jag älskade dem så hatade jag dem. Hat uppstår, bara sådär. Ganska… konstig egentligen.
Jag hade aldrig varit misstänksam. Att de följde varandra när de gick till bussen hem från mig, eller att de trivdes bra i varandras sällskap och ofta skrattade med varandra, det var inget konstigt med det tyckte jag. Det var ju normalt att ens kompisar och pojkvän gjorde sånt. Så varför skulle jag vara misstänksam. Jag var bara glad att de kom överens och inte hade något emot varandra.
Det fanns två saker med det hela som gjorde att jag skämdes. Det första var att min bästa kompis hade valt att hålla på med en kille, framför att ha mig som vän. Hon slängde bort vår vänskap bara sådär. Bort. Som om att den aldrig hade spelat någon roll. Det andra var att min kille hade lämnat mig för en annan tjej. Sen att det råkade vara en av mina närmaste personer i livet han var otrogen med, gjorde det tusen gånger värre. Mer. Hundratusen gånger värre.
I flera månader kände jag mig som en zombie. Död fast levande. Död inombords. Hade fått sommarlov men jag satt mest inomhus, sa alltid nej när mina vänner frågade om jag ville hitta på något. Men nånstans så började jag smått känna mig levande igen. Jag började träffa mina vänner igen som vanligt. Vi hittade på allt möjligt. Jag tror aldrig jag har haft en bättre sommar. Aldrig skratt så mycket som den här. Vi hade så jäkla kul! När vintern kom hittade vi på mycket saker ute, men mest var vi nog inne.
Visst, det tog tid innan jag läkte, men jag läkte.