Inget går som man vill och det känns som att hela världen vill trycka ner en i ett hål i marken, och tillslut känns det ju nästan som att det vore lika bra. Vad gör man för nytta ändå.
”Ni får gå till skolan idag, jag har ingen bil.” säger mamma på morgonen och ljudliga suckar hörs.
Det ösregnar ju ute.
Raksträckan är värst, man ser var man kan vara, vart man vill vara, men det känns som att man aldrig kommer komma fram. Vinden piskar en i ansiktet och om man någon gång hade haft något att kalla frisyr så var de något som blåst bort för länge sedan. Man går och går men ändå står man på samma ställe. Man ser till och med hur vännerna åker förbi i bilar. Varma och torra bilar som fort försvinner ur ens åsyn. De har ingen aning om vad du går igenom. Den bitande kylan, de blöta skorna och den snart helt utmattade kroppen. Det känns som att ingen i världen kan se dig och verkligen inte förstå dig, man är helt ensam. Tillslut kan det inte bli värre. Man kommer till ett vägsjäl, ska jag ge upp eller fortsätta i denna eviga plåga. Det skulle ju vara lätt att vända, då skulle man åtminstone inte ha all vind i ansiktet. För vissa tar hoppet slut, man sätter sig ner och tycker synd om sig själv. Nu kan det väl ändå inte bli värre, men självklart har man suttit dig i hundskit.
Alla människor har dagar som kan gemföras med en jobbig motvind på en regnig raksträcka. Men i slutändan är det oftast vi som ser till ifall det får bli värre eller inte. Tankar är något som har hur stor makt som helst och börjar man då se slutet innan för sina ögonlock så är det nog också mycket rimligt att man snart får möta det på riktigt.
Jag lovar dig, det finns alltid något som är positivt, vad som än händer.
Om skorna är genomblöta och du har skoskav, då kan du ju alltid vara tacksam över att du en gång i tiden hade råd att köpa dig ett par skor.
Och förr eller senare så kommer alltid vinden att vända. Bara du orkar jobba dig igenom den envisa motvinden.
På vägen hem har solen börjat titta fram och vinden blåser dig i ryggen. Skoldagen är slut och man kan pusta ut ett tag. Åtminstone tills man har kommit hem.
Nu blåser vinden så hårt i ryggen så att om man hoppar kanske man aldrig kommer tillbaka ner igen. Det känns lätt att springa men svårare att stanna.
Vännerna med bilar stannar och undrar om man ska ha skjuts en bit men du klarar dig egentligen bra själv. Du hinner ju ändå hem före dem ifall det ska fortsätta blåsa åt det här hållet.
Livet är en bergochdalbana.
Man måste bara komma ihåg varje gång man är i dalen, att man inte är ensam och alla dessa mänskliga svårigheter och faktiskt sätta fokus på det som är bra omkring en.
För jag lovar, när du väl har börjat se de små ljusa sakerna i din vardag så kommer du bara se mer och mer utav det.