Mitt favoritcafé är det där på den där tvärgatan i stan. Jag brukar ta med mig diverse skoluppgifter eller bara en bra bok för att fördriva tiden medan jag dricker en kopp te till min paj. Men den egentliga sanningen är att jag trivs på caféer. Jag trivs bland människor. Man vet inget om deras liv eller vars de kommer ifrån. Kanske är det just det som fångar mitt intresse. Vem är mannen vid fönstret? En skurk som rymt från ett fängelse? Vem är kvinnan i hörnet? En hemlig agent som skuggat honom under flera år?
Ibland kommer gamla farbröder in på mitt favoritcafé och beställer en kopp kaffe och en tårtbit. De tar av sig hatten och lägger den på bordskanten eller på stolen bredvid. Och sedan bara sitter de där och tuggar långsamt, långsamt medan de blickar ut över caféets andra gäster. Kanske vill de att klockan ska ticka snabbare?
Andra gånger stormar ett flickgäng in och bryter sorlet med högljudda skratt. De tittar i sina påsar och kommenterar varandras scharlakansröda läppar som färgats av scharlakansröda läppstift. De var länge sen de setts nu och allt är så roligt. De gamla minnena ifrån högstadiet kommer till liv, de är inte en avlägsen dröm längre. För dem kanske det inte finns ett bekymmer i världen. Det har ju sina vänner.
Ett antal gånger har jag sett par som sitter och håller handen. De dricker saft ur samma glas och delar sugrör. Pojken lutar sig fram och viskar i flickans öra och hon fnittrar och kysser honom. Pojken ler och kysser tillbaka. Sen sitter de där med vita leenden och ser in i varandras gnistrande ögon.
Man brukar kunna se flickor i kjolar sitta vid fönstret. Hon tittar ut genom fönstret men hon ser inte hockeykillarna som går förbi utanför. Hon ser Eifeltornet eller kanske Big Ben. Hon ser gator i främmande länder medan hon rör sakta och drömmande i sitt te som sedan länge förlorat sin värme och nu har blivit alldeles för beskt.
Om man är observant kan man se en av dem som gråter sig till sömns om kvällarna i sina, enligt dem alldeles förstora sängar. De tittar på sina händer medan de håller i glaset med juice. Vad de ser kan ingen veta. Kan de vara så att de har tagit ansvar för världens bekymmer?
Alltför sällan ser man dem komma in genom dörren som plingar till. Man känner dem allt för väl. Hon står där en stund och tittar på lokalen medan de letar efter någon. Kanske är den personen hon letar efter speciell. Och så får hon ögonkontakt. Man ler och säger hej när hon tar av sig jackan och sätter sig på stolen framför under tiden som en ursäkt för hennes sena ankomst bjuder in till samtal. Jag går väldigt ofta på café själv. Men det blir så mycket roligare med en vän.
Utan för fönstret skiner solen och snön tinar. Vi går mot ljusare tider.