Det var nog sensommar den dagen år 2000, då jag chockerat tittade ut genom bilens dammiga fönsterruta när vi svängde upp på en grusväg kantad utav gröna ungträd. Jag tittade på min syster som var minst lika förvirrad som jag själv kände mig. I hennes sexåriga ansikte såg jag hur hon sökte en förklaring på denna, högst besynnerliga, händelse. Hon tittade på mig som om det var jag, den åttaårige storebrodern, som gömde svaret. Men jag satt där, utan svar och oron började växa.
Jag kände till detta område. Jag hade varit här många gånger tidigare. Men det var något som inte stämde. Just denna gång var det något som var annorlunda. Men vad?
Den röda bilen rusade nu upp för en backe och landskapet öppnade upp sig allt mer. När vi nått krönet, började jag fundera på om det fanns en väg ut. Men allt jag såg var de välbekanta fälten som flankerade vägen. Nu kunde man se byn. De välbekanta husen tycktes välkomna oss. Bilen nådde en korsning och vid tog av mot höger. Jag kunde se vårt mål nu. De blågrå huset på vänster sida, men varför skulle vi just hit? Det bodde en gammal man i huset, men en brun mustasch. Bilen svängde in på gården, vi klev ur. Det var då vi såg dem – min familj.
Vi hade flyttat från förorten ut på landet. Ifrån en plats som dominerades av farliga bilar och giftiga bärbuskar till ett ställe där man kunde springa fritt, så länge vi inte sprang till skogs. Man kunde ju faktiskt gå vilse, jag hade lärt mig det i skolan. Det tog inte lång tid innan min mamma visade mig till mitt alldeles egna rum, som egentligen inte var mycket större än Harry Potters skrymsle. Där fanns en säng, ett sängbord men en lampa på samt en matta.
Förstås visste jag det inte då men just denna händelse skulle prägla mitt liv, jag skulle träffa vänner för livet, oförglömliga somrar och den bästa uppväxt ett barn kan få.
Är det inte lustigt hur ett rätt impulsivt val kan förändra något så drastiskt? Hur skulle mitt liv sett ut om vi inte flyttat? Vem skulle jag då varit? Vad skulle mina vänner heta, eller skulle jag ens ha vänner?
När jag ser tillbaka på min barndom och den tid som gått fram tills nu så kan jag säga att jag inte skulle ändra en endaste liten bit.