Den tandkrämsbefläckade spegeln visade en sanning som jag nästan glömt efter en kväll som bestått av djupa tankar. Mitt hår hade ändrat färg. En färg som passade mig bättre. Mina fingrar sökte sig upp till det mörka, raka håret, slätade ut det och håret föll ner och ramade in ansiktet. Själv hade jag aldrig riktigt gillat mitt raka hår – lockigt skulle det varit. Men det passade väl tillsammans med mitt ansikte. Jag tog upp tandborsten. Sedan tandkrämen. Jag undslapp mig en suck.
Min syster, som tills nu stått och fixat sitt hår så det skulle nå den struktur som nu är moderiktig bland tjejer, tittade upp en flyktig stund. Hon log snabbt innan hon återvände till den forna sysslan.
Medan tandkrämslöddret fyllde handfatet slog det mig; Jag ger henne inte komplimanger särskilt ofta. Jag rätade ut mig till min fulla längd och granskade henne diskret i spegeln. Hon hade nu lagt ifrån sig plattången och ägnade sig istället åt att stoppa ner diverse prylar i fickorna på sin jacka.
Jag sköljde ur handfatet, sköljde tandborsten och ställde tillbaka den i badrumsskåpet. När jag stängde luckan mötte mina ögon ingen liten syster i spegeln. Hon var borta. Trots att jag hade full vy av badrummet vände jag mig och stirrade på platsen där hon nyss stått. Jag kunde känna den lilla chocken som nu tagit plats i hennes frånvaro. Det tog bara några få sekunder för henne att försvinna.
Jag undrar hur det kommer sig att jag bara glömmer bort henne ibland. Hemmablind? Med van hand hittade jag en handduk och torkade mig om munnen, tandkrämsrester är nog ingen riktig hit hos de flesta. Jag behöver bekräftelse precis som vem som helst annan, men glömmer jag verkligen bort andra i min jakt att få det jag vill ha?
Men innan jag visste ordet av så klev hon in i badrummet igen. Jag drog på munnen lite när jag såg henne ta plats framför den andra spegeln igen. Hon tittade frågande på mig med ögon som verkade förstå att jag skulle bli sen idag, precis som alltid.