Jag heter Evelina Aho och bor i ett litet thailändskt hus tillsammans med min parkamrat Joy och min värdfamilj mamma Putt, pappa Ditt och min femåriga lillasyster Mijou. För Joy är livet här inte så olikt hennes liv hemma – med få undantag såklart – medan kulturskillnaderna slår mig i ansiktet gång på gång. Det är en riktig utmaning att bo och verka i en främmande by långt bort ifrån Sverige. Om livet är en bok så läser man den annorlunda här.
Det finns många saker som starkt skiljer länderna åt. Thailand och Nong Leung är uppbyggt på mängder utav sociala - och kulturella koder. Det är handfasta principer som sällan bryts. Ett undantag skulle väl vara utav de förbiresande, gråbleka, turisterna som kommer varje säsong. Även om byn sägs besökas av i snitt tre till fem turister per år!
Klädkoden är bestämt att skyla axlar och knän, och bära sparsamt med smink. Att ha pagefrisyr och lugg är också en social kod – eller om det bara är inne – jag vet inte vilket. Sättet att klä sig kan hur som helst liknas vid vardagliga riter, lite som religiösa ceremonier.
Vid fest – däremot – släpper thailändarna loss. Då ska man bryta alla sociala - och kulturella koder man någonsin haft. Fester är heliga. Ju pampigare desto bättre. Det ska vara lagervis med smink, löshår, lårkorta kjolar och lösögonfransar tjocka och långa som gummiträd. Det bjuds på uppradade buffébord med läckra desserter som kolever, friterad grishud, levande miniräkor och inlagd groda. Givetvis med ris till och halsfrätande, chilistark sky som toppar festmåltiden, och man ler och skrattar som om morgondagen inte fanns. Här är det fest!
Det finns oändligt många fler koder som är anmärkningsvärda här. Uttrycket ”less is more” existerar inte i Thailand. Det är inte ovanligt att se människor bära två solhattar ovanpå den andra eller äta tre glassar efter varandra (och inte bara köpa en större från första början).
Här kör de flesta runt med splitternya mopeder, trots att de kanske faktiskt inte har råd. Min familj äger en platt-tv – hör och häpna! – men är inte rika. Här prioriteras en snygg TV med brusiga, grusiga, otextade arabiska parabolkanaler framför ett kök. Vi lagar mat över en eld i ett skjul utanför huset.
Innan jag kom till detta komplexa, men underbara, land hade jag en del fördomar om det. Men Thailändarna har ett otroligt stort hjärta. Man bjuds på mat överallt – även om alla sitter med en varsin sked och gröper ur en stor plastbunke full utav ris – så är det otroligt viktigt för byns befolkning att vi äter oss mätta, håller oss friska och trivs. Känner vi oss lite krassliga skjutsar de oss snabbt till byns vårdcentral och ger oss en färgglad liten spruta och ett dussintal piller. No problems, sabai sabai, säger de och ler. Det är ingen tillfällighet att Thailand kallas för ”the land of smiles”.
Är det något som jag kommer ta med mig härifrån vid resans slut är thailändarnas spontana och positiva mentalitet. Det finns inget som inte är värt att smilas för, bjudas på eller firas av. Att räkna månaderna till nästa midsommar eller nyårsafton hemma i Sverige mitt i februarirusket är ingen idé. Hitta på något att fira åt. På med kostymen och pärlhalsbandet. Men framförallt – ta det lite som det kommer – och le under processen.
Evelina Aho, deltagare i SWY Sweden- Thailand 2010