När jag hör min mobiltelefon ge ifrån sig ljudet för inkommande sms är det alltid med bävan jag öppnar meddelandet. Tänk om jag måste svara genom att sms:a tillbaka!
– Men mamma, vad gööör du? Ååå, ge mig så ska jag hjälpa dig, stönar min tonårsdotter när hon kommer på mig med att försöka knåpa ihop ett sms på mobilen.
Och ja, jag måste erkänna att jag tar hopplöst lång tid på mig i de här situationerna. Visst är det väl smidigare att bara ringa och säga vad man har på hjärtat? Min dotter och hennes kompisar verkar inte ha det minsta emot att skicka textmeddelanden till varandra; det piper och vibrerar i deras mobiler mest hela tiden. På ett litet kick har deras tummar hjälp dem att formulera ett sms, och jag slutar inte att häpna över hur fort det går. Men vad står det egentligen?
Ett textmeddelande dem emellan kan lyda ”H! vgd? haru ql lr? ska vi cs? :)” som betyder ungefär ”Hej! Vad gör du? Är du upptagen med något kul eller har du lust att ses?”.
De uttrycker sig alltså med hälften så många tecken som jag själv skulle ha gjort för att förmedla samma budskap. Jag blir nog aldrig snabbare på att skriva sms.
Härifrån är inte steget långt till att diskutera språkriktighet rent generellt. Hur viktigt är det egentligen att uttrycka sig vårdat och begripligt? Spelar det verkligen någon roll om man stavar lite fel eller använder talspråk i skrift?
Här ligger det nära till hands att ta upp fenomen som till exempel särskrivningar eller engelskans inflytande, men frågorna och diskussionerna som rör vårt svenska språk handlar faktiskt inte bara om skrivregler och grammatik.
Språket är så mycket mer komplext; det präglar hela vår vardag i tal, tanke och skrift. Hur vi väljer att använda det är upp till oss själva. Men vi bör vara medvetna om att det språk vi använder ger oss en viss image. Vårt sätt att uttrycka oss, hur vi talar och skriver, uppfattas många gånger som en reflektion av vår personlighet.
Visst är det väl ändå f1 ql?