Tillsammans ligger vi, intill varandra ligger vi. Så mycket intill varandra att jag kan se andetagen lämna hennes rosenskimrande läppar. Solen värmer hennes kinder till ett leende, och jag lägger ett finger i skrattgropen och låter henne fylla mig med glädje. Jag betraktar cigaretten mellan mina fingrar och så tänker jag "jag suger på min egen död", sen fnyser jag smått åt min tanke. Det finns så mycket mer man kan dö av.

– Du är den ende som känner till det som finns här inne, säger hon och lägger min hand på hennes bröstkorg. Jag känner hur hennes hjärta bultar i takt med andetagen. Efter flera minuter av att studera hur solen lämnar skuggor på hennes kropp så somnar vi, lika intill som förr. Men så vaknar jag av att två kylande läppar lämnar min kind. Men när jag vänder mig om, är ingen där. Oron växer likt en storm i mitt bröst, hjälplöst faller jag sedan ut på sängen med armarna utsträckta, en djup suck lämnar mig och ekar ut. I taket har hon skrivit orden Contra Mundum, emot världen - emot allt, och jag blundar.

Jag lämnar lägenheten efter många timmar av vadande i otillräcklighet. Huttrande med axlarna vid öronen sticker jag in händerna i jackfickorna, för att skydda mig från vårkylan. Våren, den mest osäkra årstiden. Jag brukade säga att hon var vår. Min vår. Plötsligt är två händer placerade över mina ögon, jag känner igen lukten och tar tag i dem och vänder mig om. Hon ler, som bara hon kan, ett smärtat leende. Sakta drar hon åt sig händerna och viskar dovt i mitt öra.

– Jag är inte här längre, jag är bland molnen och djupt ner i havet, där ingen människa någonsin varit, säger hon med sin lena röst. Sedan lämnar hon en snabb puss på kinden och innan jag hinner reagera - är hon borta. Förtvivlat ser jag mig omkring, men inte ens hennes skugga var kvar. Tillslut sätter jag mig ner på en bänk med händerna över ansiktet. Länge håller jag andan, men så börjar hopplösheten omvandlas till dova tårar.

Hon brukade ofta försvinna. Men det var inte hon själv som avgjorde när, det var inkräktaren inom henne. Det var inkräktaren som blekte håret vitare än snön, och det var inkräktaren som var hennes trötta ögon. Och det var också inkräktaren som gjorde så att hon försvann.

Jag är åter igen tillbaka på sängen, och jag ligger med handen hängande över kanten och med min död mellan fingrarna. Plötsligt ringer telefonen och jag drar mig trött upp och svar med ett mummel.

– Hej, är du...

– Ja. Är hon hos er?

– Ja, du får gärna komma förbi, säger den överansträngda rösten på andra sidan.

– Mmmh… adjö, jag avslutar samtalet så fort jag kan och lutar huvudet mot väggen och tar ett djupt andetag innan jag tar bussen till byggnaden som håller hennes själ fångad i långa medicinska termer och vita hallucinationer i fast format.

När jag stiger in i hennes rum tar jag hennes huvud mellan mina händer och kysser henne.

– De hittade mig, de sa att jag nästan var framme, eller borta som de säger. Nu måste jag vara kvar här så att de kan hålla koll på mig och...

– Varför vill du dö hela tiden? Får jag ur mig i en djup suck. Hon tar min hand och för mig till fönstret.

– Kolla på himlen, säger hon och låter tiden sjunka in. Kolla vad fria molnen är, och det är någon inom mig som har övertalat mig om att jag borde åka dit. För där uppe existerar ingenting, inte ens tankarna. Jag är inte gjord för det där, säger hon och pekar ner på människorna nedanför i parken. Jag förblir tyst, andetagen är nog oväsen. Tillslut bryts tystnaden av att jag säger att jag ska gå.

– Du behöver inte hämta mig, vi ses när vi ses, säger hon, hennes ögon är fortfarande drömmande och har ännu inte lämnat himlen. Jag kan inte låta bli att oroa mig över att hon inte kommer tillbaka. När jag stänger dörren möts jag av en rund sköterska i ljusgula kläder, hon ser så mjuk och vänlig ut. Hon stannar upp framför mig och lägger en hand på min axel.

– Hon blir nog bättre snart ska du se...Jag är så trött på att höra det, för alla vet att hon aldrig kommer bli bättre, hon kommer alltid vilja bo bland molnen. Jag försöker le, men det blir mer som en ansträngd grimas. Och med tunga steg lämnar jag dem, den tunga entrédörren, de ljusgula skötarna och de isiga korridorerna. Men molnen förblir alltid över mig.

Resten av dagen ligger jag mest hemma och bläddrar i böcker och skissar på väggar. Sägen blir min ö och böckerna min tillflykt undan vågorna. Ibland hör jag mumlet från teven och de tillgjorda skratten till komedierna. Ibland försöker jag skratta med för att se om jag kunde ta del av lyckan de verkade känna. Men det slutar alltid med ögon fyllda av tårar. Jag håller aldrig koll på tiden, natt och dag slutar betyda någonting, smärta är lika stark i ljuset som i mörkret. Någonstans i min rökdis hör jag dörrklockan ringa på distans. Jag rynkar pannan och snubblar fram och öppnar.

– Du ser inte frisk ut, säger ansiktet, ansiktet tillhör min vän Henrik. Henriks tjocka ögonbryn åker ihop och han säger: Jag hörde att hon låg inne igen?

– Vill du ha vin? säger jag räcker honom flaskan i min yrsel. Han tar emot den och följer mig till balkongen.

– Jag tänkte ta med dig ut ikväll, du har suttit här alltför länge, säger han och lägger sig ner på balkongen. Solen börjar blända, det ger mig en anledning att blunda.

– Vi är ju ute nu.

– Det jag inte förstår är hur du orkar vänta och dränka dig i vin och kväva dig i cigaretter, det är som om ditt liv tar stopp varje gång hon inte är här, var tar ditt liv vid? vem är du?

– Jag är jag, men utan mitt andra jag, jag är två men nu är jag en... ser du inte att jag är blind på ena ögat och döv på det andra örat?

Sedan sitter vi där i vad som känns en evighet, och någonting somnar jag. Jag vaknar sedan till av att dörren slås igen. Hon smyger in och lägger sig intill, och så somnar vi. Under det vita taket och mellan de vita väggarna djupt insjukna i pianomusik. Dagen vidrör oss inte, vi ligger kvar utan tidsuppfattning men jag vaknar senare av att hon ligger och härmar vattenbrus, med ögonen fästa i taket.

– Schhhh… andetag, schhhhh, ännu ett andetag, schhhhh... jag andas sakta i takt samtidigt som jag leker med fingret över hennes mjölkvita hud.

– Kan du inte spela för mig? Säger hon och pekar på gitarren i hörnet på andra sidan rummet. Jag lyfter gitarren och sätter mig på fåtöljen framför henne och börjar spela, svaga toner.

– Det låter som tusen bäckar rinner genom dina fingrar, så sorgset, säger hon, hon ligger på mage med händerna under hakan på sängen.

– Jag är sorgsen, säger jag och kysser henne. Kom, så går vi ut, säger jag och tar henne med mig till en park med höga trädkronor och slingrande blommor längs trädstammarna. Vi fumlar runt på nedtrampade stigar och uppskattar varje sekund av vindens blåst förbi våra rosiga kinder. Och sen sitter vi där under vårsolen och känner det fuktiga gräset under oss. Hon lägger ner huvudet på mitt knä och läser ur en bok där hon klistrat in sina favoritdikter. Jag leker med fingrarna i hennes vita hår samtidigt som jag lyssnar till orden hon har närmast hjärtat. När vårsolen lämnar himmelen lämnar vi gräset. Med sammanflätade händer går vi och köper middag och tar med oss den hem. I början av våren hade jag släpat ut vår blommiga soffa på gården. Vi brukade ofta sitta där, och vi sitter där nu och bara tittar på hur solen lämnar oss bakom horisonten.

– Kan vi inte gå till bron, det var så länge sedan jag blickade ner i sjön från flera meters håll och inte såg ner till stenarna, frågar hon när klockan tickar mot midnatt.

– Jag jobbar imorgon, någon annan gång? säger jag motvilligt.

– Då går jag själv, jag är inte det minsta sömnig! Säger hon och sticker ner fötterna i de röda tygskorna. Sedan försvinner hon in i natten. Inte ens en timme senare ringer min telefon. Hennes andfådda röst hörs i andra änden.

– Hejdå... mobilen börjar tuta upptaget, mitt hjärta dunkar hårdare för varje tiondel som går. Jag börjar springa så snabbt att jag slutar känna marken under mig. När jag kommer fram till bron hänger jag över kanten och ser henne nedanför i vattnet. Utan att tänka hoppar jag i efter, från flera meters höjd. Jag känner de stenar hon aldrig såg.