Om man någonsin kunnat ana en tendens till färg i hennes ansikte så var den med all säkerhet borta nu. Han la sina båda händer på hennes kinder och drog hennes ansikte till sitt eget. Det skiljde knappt en centimeter mellan deras pannor nu. Hans impulsivitet skrämde henne lite. Hon ville själv helst diskutera sådana angelägenheter under betydligt mer sansade förhållanden.
När han i veckan beklagat sig över grammatiken i spanskan, hade Anna mest av artighet erbjudit sin hjälp. Klockan åtta på torsdagskväll var en tid som passade dem båda. Anna hade tidigare den här kvällen frustrerat börjat trumma på sin tekopp, då klockan var tio över åtta och han inte synts till än. Då det senare ringde på dörren trettiofem minuter efter åtta hade hon både hunnit slå ut det kalla teet i vasken och brygga nytt. Efter en och en halv urdrucken tekopp, precis när hon bad honom försöka en tredje gång att översätta ”Igår ringde min mamma, vi pratade en halvtimme”.
Precis då hade han plötsligt rest sig upp och kysst henne.
Direkt efter hade han satt sig på samma plats i soffan igen, som om han fått en plötslig insikt av vad han precis gjort. ”Jag vill typ ha dig” hade han sedan mumlat i sin tekopp. ”Eller, jag vill inte typ ha dig. Jag vill ju ha dig” fortsatte han, med blicken fortfarande fäst på sitt te. Anna hade vid det tillfället insett att hon fortfarande höll sin blyertspenna i handen la därför ner den på bordet. Direkt efter hade hon plockat upp den igen och börjat tugga på den. Detta mest då hon inte kunde finna något uppenbart svar på varken kyssen eller kärleksförklaringen. Det var då han la händerna på hennes kinder och drog hennes ansikte intill sig.
Anna älskade Adam av hela sitt hjärta. Det stod tydligt skrivet både i hennes själ och på 398 sidor bakåt i hennes dagbok. Men då när något som så länge tyckts ljusår bortom möjligheter, plötsligt fanns inom bokstavligen en centimeters avstånd. Då tycktes det inte finnas något självklart sätt att bemöta situationen. Han släppte hennes ansikte och satte sig på samma plats som innan. Han sänkte blicken mot golvet och suckade. Hon insåg att det var hennes tur att bidra till den något obekväma situationen de nu befann sig i. Beslutet låg hos henne, hur händelsen skulle utvecklas. För att vinna några sekunders betänketid tog hon en klunk av sitt te som hunnit kallna. En känsla av att vilja fly kom över henne. Hon kunde för sitt liv inte se vad hon skulle göra. ”Jag glömde plattan!” skrek hon plötsligt. Hon ställde sig upp och sprang in i köket. Den var avstängd. Vilket inte var konstigt alls. Hon hade redan hunnit se efter om den var avstängd tre gånger, under de trettiofem minuter hon väntat på honom tidigare ikväll. Hon la handen på spisen. Kanske var det kylan från plattan. Något fick i alla fall hennes sinne att klarna och hon insåg att hon under de senaste trettio sekunderna troligtvis hanterat en situation på det sämsta sättet en situation kunde hanteras.
Plötsligt krossades en kopp mot stengolvet. Hon stirrade på porslinsbitarna som hade spritts ut över hela köket. Hon måste ha fått med sig tekoppen från vardagsrummet när hon sprungit därifrån. Hur som helst hade hon sjunkit ner på golvet då hon insåg det patetiska i hela situationen. Utan mening hade hon då slagit koppen mot stengolvet och den hade spruckit i flera bitar. Hon plockade upp en av de större skärvorna, lät tummen glida över de vassa kanterna. Lutandes med ryggen mot ugnsluckan andades hon djupt genom näsan, andades en gång till. Tårarna brände och hjärtat slog så det nästan gjorde fysiskt ont i hennes bröst. Börja gråta skulle knappast rädda henne ur situationen. Tre andetag, tänkte hon. Efter tre djupa andetag skulle hon gå tillbaka till honom i vardagsrummet. Helst hade hon velat gå ut genom dörren. Men, han satt i hennes vardagsrumsoffa, hemma hos henne.
Hon kunde inte gärna gå från sitt eget hus. För att ögonen inte skulle börja rinna stirrade hon på porslinsskärvan hon höll framför sig medan hon började räkna ett andetag. ”Gick den sönder” Han hade kommit in i köket utan att hon märkt det. Nu stod han ungefär en halvmeter ifrån henne och såg ner på henne. ”Ja, jag råkade slå den mot golvet” Hon vågade inte möta hans blick på en gång, men kunde inte låta bli att försiktigt lyfta huvudet. Hon ville se hans ansiktsutryck. Men han böjde sig ner och plockade upp en skärva från golvet. Precis som hon gjort tidigare lät han tummen glida över kanterna medan han tankfullt betraktade den.
”Vet du” sa han och gick samtidigt närmare. Han satte sig bredvid henne med ryggen på samma sätt mot ugnsluckan. Det skiljde ungefär en decimeter mellan dem. Båda tittade rakt fram. ”Vet du” sa han igen. ”Jag tror att det går att laga”.
”Tror du” Hon vred huvudet mot honom och han gjorde likadant.
”Ja, titta här” sa han och la skärvan han höll i handen mot den hon hade i sin hand.
”De här två ska nog sitta ihop” Hon kände hans fingertopp mot sin handflata. En varm blodvåg sköljde genom hela kroppen. Hon blundade och slöt sin hand runt hans fingrar. ”Ja, det ska dom” svarade hon.