Barfota fötter mot hårt
packad mark. Lera i skorna. Nakna ungdomar i vattnet och koskit i hagen. Fy
fasen vad bra jag mådde. Bruna ben, både från sol och från smutsen vi trasslade
oss igenom när stigen tog slut, jag vill helst inte riktigt veta vad jag hade
mellan tårna. I backen stod snedvridna tält och provisoriska bajamajor
uppradade utan ordning och systematik. Du gamla du fria speglades i
vattenbrynet. Tramp, tramp sista biten ner till sjön och plums så stod vi med
isande, forsande strömmar skingrande smutsen bort från våra ben. Skön kontrast
mot solens strålar i nacken. Då såg vi henne, den enda att i ögonblicket skåda.
Likt en skogsnymf stod hon naken i vattnet med friheten flätad i håret och fina
solfräknar på axlarna. Vi skrattade att hon var så vacker. Jag ville också
bada, men jag vågade inte.
Vi tog inte på oss skorna
när vi gick vidare, svor åt allt som hette strumpor. Varningar för ilska kor
roade oss när vi mitt i backen stod och kikade ut över de fridfulla ängarna,
till bredden fyllda av unga själar, sjungandes i rött och brunt, grönt, gult
och i ljuvaste midsommarblomster. Bruset
från forsen skar av alla vassa kanter och fick runstenarna att glittra i solen.
Runt hörnet träffade vi JCB som höll på att äta upp vägen och jag minns att jag
fick nostalgi för förra sommaren, tre månader liggandes ien hög till tonerna av
Nizlopi’s traktordröm. Men just den här dagen var vi bara glada att slippa
vidare gemenskap med nässlorna när vi visslade oss vidare med en glad vinkning
till chauffören.
De sålde stenar med
inristad afrikansk magi och färgrika ringar att ha runt armar och vrister. Jag
hade inga pengar kvar till frukost dagen därpå. Färgglada människor satt på
vackra filtar eller uppkäftigt uppflugna med fötterna på stadsbyråkratens biltak.
Cyklar och tält, barn med små fina haremsbyxor och träpärlor i håret. Sol i munnen och stubb på benen. Gamla
hippiebussar direkt från Stockholm.
Inne på området står
stånden tätare och spännande människor spelade glädje på hemmagjorda trummor.
Just då hade vi alla en lite starkare färg på ögonen, vi hade alla lite större
fötter att stå på. Man fick skriva på papper om bättre livsvillkor för någon
annan någon annanstans, om man ville. På scenen joddlade Latinamerika
gungvänliga melodier i takt till fågelsången. I mig spratt det att här ville
jag vara.
Vi åt pesto och pasta och
din hemmagjorda rabarbermarmelad på knäckebröd till middag. Talade om vänner vi
mött och de vi skulle möta. Jag brydde mig inte om att ladda mobilen utan
öppnade fönstret för att bättre höra gräsmattemusikanternas visspel istället.
Lejonmannen som välkommet våldgästat vår frukostfilt förgående dag satt mitt
ibland dem, vi erinrade oss att han bett att få smaka vår juice också. Sedan
den speciella känslan av att tvingas handdiska, ovanan gjorde arbetet till en
del av upplevelsen. 2000-talet stod miltals långa vägar bort, i min balja låg
det tallrikar från second hand.
Vi satt tysta och gungade
framför den lilla solscenen tillsammans med alla åldrar. Varken gummiband eller
foundationfejs i närheten, så äkta, så skönt. Vi satt där och jag tänkte på en
värld av långa nätter, någon annanstans. Du klagade på knotor i marken och
skoskav i häcken, så vi ställde oss upp istället.
När mörkret föll snurrade
du eld och jag klappade händerna med nya bekanta. Det var en snubbe som sålde
värme för tio kronor per dopp, han var kungen på plats och kunde kasta
brinnande stavar i luften. Ni var ljus i mörkret, stal uppmärksamheten från
scenen. Litegrann.
Jag minns att vi mötte dem
genom en dans. Simon kittlade fint på tungan och Tone var det vackraste namnet
jag någonsin hört. De tog musiken i armkrok och tillsammans dansade vi vidare.
Snart var kedjan av stampande fötter lång och vi fick svårare att göra vispade
kringelkrokar, eldar färgade rytmen elektrisk. Det var fler där också, dina
vänner inte mina, dem såg jag inte.
Vi myste slams-trams och
verklighetsprojekt hela natten. Gick från eld till eld och såg par hångla den
sista natten farväl. Försökte att inte se solen gå upp bakom trädtopparna. Vi
blev färre och färre i takt med att den sista lågan började somna. Korvpaketet
vi tiggt till oss från främmande campingkamrater låg nästan orörd någonstans
bredvid. Vi satt på marken med den sista värmen i fötterna. Någon skrev sitt
telefonnummer på våra armar med en lånad penna, jag förundrades över hur
vackert det såg ut. Vi var bara tre kvar nu och tröttheten började ta över på
vissa håll. Jag ville inte tillbaka till tältet, men du drog och slet i mig med
om och men. Så vi vandrade tillbaka genom en stängd festivalplats, suckade slut
på resan och tack för i år. Simon vart kvar, han var den som orkade stå ut hela
natten. Hittade säkert nya eldar att lägga upp fötterna vid. Tone hade åkt hem
för länge sedan, hon skulle tillbaka till stöddiga södern redan ikväll. Jag
fasade vid tanken men gick vidare.
Vi stannade på grusvägen
hem och knäppte kort på dimman över kyrkogården, där stod en handmålad skylt
som välkomnade in till en livsglad konsert i kyrkan. Vi log.
Fortfarande barfota.
Elin Gidlöf