Krönikan: Ålderskrämpor
”I himlen”, fick jag höra som liten, ”finns varken tid eller rum så som vi känner till det”.
”Jaha”, tänkte jag. ”Är det därför gamla människor får sämre grepp om tid och rum ju närmare himlen de kommer?”
Jag diggade det draget hos gamlingarna eftersom det var något vi hade gemensamt. Tioårige Torbjörn glömde allt överallt, var ytterst nära att gå till skolan i pyjamaströja och fick all sin motion genom att jaga skolbussar. Tio år senare hade jag skärpt mig så pass att jag kunde komma ihåg vad jag glömt – men nu har det vänt igen.
Pinsamt nog pekar allt på att min ålderdom inföll redan när jag fyllde 25.
Det började med en illvillig väckarklockekomplott häromveckan. Mobilen som skulle väcka mig gick helt fräckt och dog under natten – trots att jag för säkerhets skull laddat den kvällen innan.
(… Eller gjorde jag det?)
Lyckligtvis vaknar jag en timme före väckningstiden, upptäcker den annalkande katastrofen och ställer in forntidens batteridrivna väckarklocka i stället. Jag somnar om – och väcks av sambon som undrar om jag verkligen bara behöver en kvart för att ta mig från sängen in till kontoret i stan.
Fasen också – alla klockor har svikit mig! Sambon hävdar att hon hört väckaren pipa till, och jag hävdar minst lika bestämt att jag inte stängt av den – för det skulle jag komma ihåg.
(… Eller skulle jag det?)
Förvirringen minskar inte när sambon vid läggdags meddelar att den där klockan börjat ringa tidigare samma kväll – för det har jag definitivt inte bett den om!
(… Eller hade jag det?)
Några dagar senare, när jag skäller ut mobilen som suttit på laddning hela kvällen utan att laddas, svarar den att det hela skulle ha funkat bättre om jag stoppat laddarens andra ände i eluttaget. Herrejisses – kontakten har kopplat ur sig själv! Någon annan förklaring kan helt enkelt inte finnas.
(… Eller kan det det?)
Följande helg, när jag irrar omkring i Linköping och känner mig skuggad av Mike Helber, lyckas jag över förväntan med att kliva på rätt tåg norrut. Jag kliver upp på rätt perrong (2) framför rätt vagn (6) i rätt tid (14.02) och hittar snart rätt plats (43). Det enda som inte stämmer är att tåget inte går mot Ö-vik utan till Köpenhamn. Mitt tåg avgår från andra sidan av perrong 2.
Skandal – någon har vänt perrongen fel!
(… Eller gjorde nån det?)
Samma kväll visar det sig att två vantar och en datamus har försvunnit spårlöst ur min packning, trots att jag finkammade varje vrå av hotellrummet.
(... Eller gjorde jag det?)
Två dagar senare, när jag obegripligt nog tagit mig hem helskinnad, är det dags att klippa sig. Med återvunnen sans och koll kliver jag in på rätt frisersalong vid rätt klockslag på rätt dag.
Den enda detalj som stör är att det är fel vecka.
Plötsligt hanterar jag vardagens ansvarskrävande uppgifter med samma totala frånvaro av närvaro som när jag var tio år gammal. Kanske borde jag sett det komma. 25 är ju halvvägs till 50 som är halvvägs till 100… och att jag på väg mot 100-strecket börjar bli gaggig är väl fullt begripligt?
Hög tid att knalla ner till chefen och be om ett generöst pensionsvederlag.
Dela med dig av denna artikel på: