Höstens första arrangemang hos Perdido på Brux i fredags var en konsert som verkligen gick hem hos publiken. LaGaylia Frazier visade sig vara precis så bra som man på förhand hade kunnat hoppas.
Med Duke Ellingtons "Satin Doll" satte hon nivån direkt och talade om för publiken att det var hon som var "the soul in this band". Marvin Gayes "What's going on" framförde hon i en jazzig version med stor värme, med strålande komp från trion, och Johnny Mandels "The shadow of your smile" framkallade tårar i publikens ögon.
På Gene de Pauls "I'll remember april" fick vi ett ruggigt bassolo från Mattias Svensson, nyss hemkommen från en turné i Japan och direkt efter paus framförde Jan Lundgren Trio en av de absolut häftigaste versioner jag hört av Duke Ellingtons klassiker "Caravan". Här visade alla tre upp sig från sin bästa sida, inte minst Ungern-födde Zoltan Csörsz, en gång utsedd till världens bästa trummis under sin tid hos proggrockarna Flower Kings.
George Gershwins "Summertime" blev måhända lite för utstuderad medan Buffy Sainte-Maries "Until it´s time for you to go" - titelspåret för LaGaylia och trions färska platta - levererades oerhört innerligt enbart med Jan Lundgrens pianokomp.
- I don't need words to sing the blues, it's in my body" sa La Gaylia när Jan Lundgren som avslutningsnummer mer eller mindre tvingade henne att sjunga bluesen "Kansas City" - på ett alldeles lysande sätt.
LaGaylia trivs bättre med de souliga låtarna men klarar också jazzen riktigt bra. Hon sätter inte alltid alla toner helt rätt men hon kompenserar det med sin charm, personlighet och strålande inlevelse. Dessutom kompas hon av en trio där samtliga musiker är av yppersta världsklass. Jan Lundgren på piano, Mattias Svensson på kontrabas och Zoltan Csörsz på trummor. En alldeles strålande kväll.