“En liten chock” av Johanna Lindbäck.
Gustav hoppades på tre saker när han började gymnasiet:
1. En flickvän, eller en tillfällig tjej att ha sex med, åtminstone en gång.
2. En massa nya kompisar med samma intressen som han, det vill säga inte sport.
3. En ny personlighet.
Nu är det bara ett par månader kvar till studenten och Gustav har nästan gett upp hoppet. Men så får klassen en vikarie i engelska, Eva. Hon har glittrande ögon och röda kinder och vet ingenting om den normala Gustav.
När Gustav börjar prata med henne glömmer han nästan bort det själv. Och mitt i alltihop bildar han och Elin en pakt. De ska göra något oväntat – något som gör dem mindre missnöjda med sig själva och sina förutsägbara liv. Något som gör att de slipper dö av tristess och leda. Det drar ihop sig till en liten chock …
Den där måndagsmorgonen när Gustav som vanligt släntrar in i klassrummet ett par, tre, fyra minuter försent är det inte Marta som står där framme vid tavlan. Ånej. I stället är det Eva – vikarie, lärare under utbildning, ogillar att elever kommer för sent, älskar det amerikanska samhället och allt som har med det att göra och kastar direkt ut en skrivuppgift som bygger på en text av Coupland.
Dessutom har hon glitter i ögonen, en lång hals och en smal blek nacke som man lätt skulle kunna lägga handen om…
“En liten chock” är Johanna Lindbäcks debut. Det är något med Lindbäcks böcker som jag bara älskar. Hon lyckas alltid sätta fingret precis på, lyckas fånga karaktärerna och göra dem så levande att det känns som att jag saknar dem när jag lagt ifrån mig boken.
Stämningen är så exakt, det känns verkligen som att jag är där, mitt bland dem i klassrummet, på festen, hemma i sängen, i biblioteket och vid middagsbordet. Det är feel-good när det är som bäst. Rätt upp och ner precis som det är. Ibland är det svårt, ibland suger livet och ibland är det helt perfekt, eller bäst, som Gustav kanske skulle sagt.
Jag vet inte hur många gånger under läsningens gång som jag stannar upp och tänker “den här vill jag att svenskan köper in i klassuppsättning!” just för att det är så jäkla skön läsning.
Det är egentligen bara en sak jag inte är stormförtjust över när det gäller den här boken. Och det är omslaget. Det är svårt att få en sjuttonårig kille att spontant plocka en bok som ser ut så här, kanske man ska rita dit en mustasch?