Krönikan: Glesbygd växer sig stark i motvind
I nådens år 2003 övergav jag Trehörningsjö till förmån för en gymnasieutbildning, och som nykomling i Ö-vik häpnade jag över hur mycket det daltades med oss stadsbor hela tiden.
Det var asfalt överallt, inga tjälhål och inte en enda lervällingsväg som man kunde odla potatis i.
Plogade vägar när man än gav sig ut, belysning som fick stå på för jämnan och bussar som gick flera gånger i timmen. Strömavbrotten kom löjligt sällan och framstod mest som blinkningar. Dessutom poppade det hela tiden upp nya rondeller, parkeringshus och linbanor – för att inte tala om värmeslingor under kullerstenen och självlysande gröna sniglar utanför Oskargallerian.
I bagaget hade jag tre år på Björnaskolans högstadium där man dagligen blivit påmind om att vi på landsbygden var lite bortglömda. Vi hade hemkunskap i en sal som var utdömd av miljöinspektionen, bildlektioner i en sal där det regnade in och teknik i en sal där mögelsporer i väggarna fick läraren sjukskriven för astmabesvär.
På plussidan ska sägas att skolan, till skillnad från många andra diton, inte var nedlagd än – till elevernas stora förtret.
Två saker har etsat sig fast i ryggmärgen tack vare uppväxten på landsorten. Det ena är känslan av att innerst inne alltid vara en glesbygdsbo i exil, oavsett var jag bor eller hur länge jag bor där.
Det andra är känslan av att tillhöra ett bortglömt, bortprioriterat hörn av civilisationen.
I takt med att landsbygden avfolkas, i spåren av nedlagda skolor, vårdcentraler och arbetsplatser, är det nära tillhands att deppa ihop över den obalans – må vara att den är begriplig – som genomsyrar förhållandet mellan stad och allt runtomkring.
Men nackdelarna med livet i obygden är samtidigt dess stora styrka.
För det första: Att växa upp fjärran från händelsernas centrum triggar en kreativitet som annars lätt drunknar i nöjesutbudets brus.
För mig och lillbrorsan fanns det inte så mycket att göra på byn, så vi satte oss ner och började skriva och teckna i stället. Den här sidan vittnar om att vi gör det än i dag.
För det andra: I städernas skugga skapas en känsla av ”vi mot världen” som kan förflytta berg. Glesbygdarna vet att om de vill ha förändring så får de fixa det själva – och det gör de också.
Här är det ingen som väntar på att kommun, stat eller högre makter ska gripa in. Jag törs lova att antalet eldsjälar per capita är mångdubbelt fler i Trehörningsjö än på Lidingö.
De värnar om det vi har, förbättrar det som förbättras kan och förvandlar de mest osannolika visioner till verklighet.
Nordens största skoterträff hålls i Långviksmon, Gideå var före Ö-vik med 3D-bio och i Tre-sjö skänkte en äldre dam bort tomtmark för att en ny vårdcentral skulle byggas. Björna har inte bara fått Lill-Babs att sjunga i kyrkan – de är också på väg att få en fantastisk sporthall byggd tack vare en donation från eldsjälar som ville fortsätta stödja bygden även i livet efter detta.
Björnas bygge väcker visst avund i Ö-vik, där det har kämpats och gnetats i åratal för att krama fram tillräckligt med pengar till en innehall i budgetvariant.
Det finns nämligen tillfällen då en kommunal budget står sig slätt mot drivkraften hos eldsjälar och ideella krafter ute i obygden.
Så länge de finns kvar finns det stort hopp för en fortsatt levande landsbygd.
Dela med dig av denna artikel på: