Livet. Erfarenheter. Händelser. Jaget. Allt hänger ihop precis som det ska. Jag torkar håret och handduken skymmer världen utanför. Det är som det ska. Medan jag fokuserar på mitt hår fortsätter det blodiga, brutala och hänsynslösa våldet i Syrien utan någon som helst tecken på att någon gång få ett slut.
Jag slänger handduken över axlarna och håret spretar åt alla håll. Det är praktiskt med kort hår. Man behöver inte lägga ner så mycket tid på det. Medan jag fokuserar på det hårstrået som inte ligger rätt sörjer familjerna till 47 människor som aldrig någonsin igen får se solen gå upp när regeringsstyrkor släppte ett flertal bomber över staden Homs.
Basker eller inte basker? Medan jag väljer mellan spretigt hår eller prydligt kammat planerar Assads regim att förgöra staden Homs totalt. Utan att skona någon. Staden är omringad av militär och ljuden av explosioner och gevärsskott hörs ständigt under tiden som snön ligger tyst och vit utanför fönstret hemma hos mig.
Frukost och sen springa till bussen. Nu börjar det bli bråttom. Mitt hår får nog leva med att vara gömd under en basker idag. Japp. Medan jag hastigt klämmer i mig en skiva bröd och ett äpple tillåts ingen mat i Homs. I synnerhet inte i de kvarteren som motsätter sig regimen.
Jag inser när jag kommit halvägs till bussen att jag glömt mobilen hemma! Attans! Nu står jag mellan valet att missa livssviktiga sms ifrån någon av mina vänner om vi skulle hitta på något efter skolan eller att missa bussen till skolan för att hämta mobilen. Medan jag bestämmer mig för att chansa på att jag hinner med både att hämta mobilen och till bussen om jag springer tillräckligt fort strukturerar Assadins regim vila mål de ska attackera härnäst. Deras mål är de livsviktiga delarna av staden: bagerier, sjukhus och moskéer.
Mobilen hämtad och jag springer till bussen! Jag hinner! Medan jag rusar till hållplatsen med solen i ögonen drar regimens styrkor in i Homs och släcker ytligare liv.