Ja, vi tyckte det var på tiden att familjen fick en fjärde familjemedlem och lilleman ett syskon, så lagom till högsommarvärmen (värmeböljan får gärna utebli om ni frågar mig) kommer ännu en skatt till oss!
Först gången var ju allt så nytt och även om man hade nio månader på att "förbereda sig", så var man ju inte förberedd - det var ju SÅ mycket häftigare, härligare, ännu mer fantastiskt än man någonsin kunde tänka sig! Den här gången vet man lite mer vad som väntar (även om det såklart blir nytt att leva fyra i familjen och med två barn), men det är en sorts trygghet tycker jag och också en enorm längtan!
Och nog för att jag är blödig normalt sett, är jag väldigt uppenbart ÄNNU blödigare nu såklart, rackarns hormoner! Men vill man se riktig "grin-TV" borde man se Sofias änglar på Kanal5. Förra veckan bokstavligen (kändes som så iaf) sprutade mina tårar och jag satt hulkade. Igår var inte mycket bättre. Så berörd och även imponerad man blir av människor som har det så kämpigt i livet och ändå har en sådan livsglädje och stort hopp. Mina klagomål på min foglossning här hemma, känns verkligen superfånigt och får mig att skämmas över att jag ens yttrat ett enda klagomål på det. Herregud, det är ju övergående och jag har det eftersom jag är gravid och vi väntar ännu en skatt till oss!
Det är verkligen lätt att "glömma" hur bra man faktiskt har det, och förstora små bekymmer till stora. Sen måste man såklart få klaga över "skitsaker" också, det är nog mänskligt, men man ska aldrig sluta uppskatta det man faktiskt har!
Så ikväll när jag ska lägga mig tillrätta i sängen, skall jag inte yttra ett enda "AJ", för min foglossning är egentligen bara en fis i rymden som min gamla fysiklärare i högstadiet skulle sagt, och vad är det i jämförelse med mycket annat elände?