För andra gången har jag den senaste månaden gett mig i kast med twitter. Jag har svårt att egentligen veta vad jag tycker. I ena sekunden tycker jag att det är en fantastisk plattform som ger mig snabb information och uppdateringar om omvärlden. I andra sekunden förfasas jag över det jag läser och tycker att vissa samtal blir för nära, för synliga. Men igår fastnade jag och kunde inte slita mig från alla inlägg på #homoriot. Nu vet jag också att det finns massor med andra viktiga trådar #transriot #queerriot och många många fler. Men jag fastnade vid #homoriot.
Jag önskar jag kunde lägga upp hela flödet med tweets till er så ni alla kunde få läsa för mina ord är inte tillräckliga för att beskriva. Det är korta vardagsberättelser som strömmar in och som synliggör ett Sverige med där diskriminering bor i varje hörn. Osynlig som dammkorn men smärtsam som det vassaste vapnet.
Här kommer några exempel:
"Att inte veta hur man ska berätta för en nyfunnen heterovän av rädsla för att ens försök att bygga upp vänskap ska bli missförstådd"
""När min väns mamma kom hem för tidigt när vi festade där hemma & drog mig åt sidan för att berätta hur modig jag var som bög!"
"Bli tillsagd av föräldrar att inte berätta för äldre eftersom "de inte skulle förstå". Förstå vad? Att jag är kapabel att älska?"
"Va modiga ni är som köper hus!"
När jag kom till jobbet idag tog jag fram en röd mapp från 2008. Den är till brädden fylld men tidningsurklipp och utskrivna kommentarer om Elisabeth Olsson Wallins utställningar "Ece Homo" och " In hate we trust". Artiklar om mordhot och krav på att stoppa utställningarna. I Örnsköldsvik. Det var inte ens fyra år sedan. Det skulle vara skönt att säga att det var då det. Det har blivit mycket bättre. Men jag är inte så säker på det.
Om vi vill vara en kommun i framkant. En attraktiv plats dit människor vill flytta, leva och bo så måste vi våga se dammkornen som virvlar runt oss. Vi måste ha mod men främst vilja att städa upp och skapa en fantastiskt plats där vi alla får plats utan att kvävas. Jag ska fortsätta rensa och göra mitt bästa att störa heteronormen, genusordningen och alla andra begränsningar som vi sätter upp för oss själv och andra.